EMOTIONELL ALLERGI

[2/3] En syster som min borde alla ha.

Publicerad 2016-03-19 12:00:00 i Gästbloggare, Gästbloggare Josephine,

[Gästbloggare: Josephine]

Poetisk
poetic

/pəʊˈɛtɪk/

adjective

1. of or relating to poetry
2. characteristic of poetry, as in being elevated, sublime, etc
3. characteristic of a poet

Folk brukar säga att man ska skriva vad man tror att folk vill läsa.
Man lär sig i skolan hur man ska skriva enligt regler när något ska byggas upp. Det ska vara en början, en mitten och ett slut. Annars skapar men inte den rätta dynamiska känslan. Du lär dig att det finns en struktur i hur man ska skriva en karaktär, hur man ska använda ord, hur en text ska vara uppdelad i styckindelningar, vad man får göra och vad man inte får göra.
Det är inte konstigt när talangfulla människor som vill skriva inte lyckas få fram något på papper alls, de vet inte hur man ska tänka eget eftersom de lärt sig att struktur är viktigast av allt ifall man vill få fram något bra.

Min bästa vän och syster lyder inga regler. Hon skriver inte efter strukturer någon lärt henne, det är totalt ointressant. Med betydlig olydnad dansar hennes ord ut på papper i en symfoni av harmoni och total katastrof. Ingenting som känns lyder någon struktur, så varför skulle hennes texter och poesi göra det? 
Hur förklarar man för någon utomstående om en person som kan se mer än känslorna man känner, mer än ett beteende? En person som kan se in i sig själv för att sedan sätta ord på det?

Det ska inte vara vackert och strukturerat när det väl kommer. Det ska inte romantiseras innan det flödar ut på pappret, utan det ska vara precis så som man känner just i den stunden. 
Ibland är det den svåraste formen av att skriva, för det blir först vackert när känslan har lämnat och man blir kvar med svart bläck på ett papperark.
Och det är först då du som läsaren själv får avgöra om det är harmoni eller tragedi. För då är det din tur att känna.

 
Läs del 1 här & del 3 här. 

[1/3] En syster som min borde alla ha.

Publicerad 2016-03-18 16:04:00 i Gästbloggare, Gästbloggare Josephine,

[Gästbloggning av Josephine]
 

När jag ber Nathalie att beskriva sig själv med 3 bra egenskaper hon besitter så skrattar hon.
Ordet “envis” kommer fort. Sedan tänker hon. Jag vet redan ett par bra egenskaper, men det går trögt i hennes huvud. Hon rabblar upp några få egenskaper hon faktiskt har, men de klingar negativt. Jag vill inte höra det, jag vill att hon ska tänka så positivt som möjligt. 
Min tanke är att hon för några minuter ska kunna rikta sin uppmärksamhet på det positiva.

Detta leder mig tillfälligt till en mycket viktig del i allas liv:
Validering. Har man sällan blivit validerad av andra under sin uppväxt och senare liv så tänker man alltid för länge när det kommer till att beskriva sig själv med 3 bra saker. Allt för ofta när detta sker och man lever med någon sorts psykisk ohälsa så kan man inte göra det för allt positivt väger mindre än de negativa motsatserna. Det är nästan så att man känner att man inte har rätten att tänka positivt, för man har aldrig fått det positiva bekräftat.
”Jag är gillar att måla, men jag är jättedålig på det”
”Jag tycker om att vara med människor, men jag passar aldrig in”


När jag frågar en bra vän till mig samma fråga, en person som växt upp med validering och självvalidering, så tar det inte ens en minut för honom att skriva ner de 3 egenskaperna. Jag får känslan av att han tycker att inte ens de 3 egenskaperna räcker, för han besitter så många fler (han har rätt).


 



Hon fortsätter och jag tycker hon kämpar väldigt bra.
Poetisk, skriver hon.
Analytisk, skriver hon strax efter.

Hon skriver alltså tre egenskaper. Envis, poetisk, analytisk. Jag tänker beskriva Nathalie utifrån mitt perspektiv enligt de hon valt i 3 olika inlägg.

Envis
stubborn

/ˈstʌbən/
adjective
1. refusing to comply, agree, or give in; obstinate
2. difficult to handle, treat, or overcome

Varenda själ som någonsin kommit i kontakt med Nathalie på ett närmare sätt vet att hon är svår att hantera när det kommer till diskussioner när man har två olika uppfattningar.
Jag vet att vi brukar sitta och diskutera saker väldigt envetet när vi båda har ett minne av något. Men vi har två helt olika syner på hur minnet egentligen spelades upp. Detta kan pågå i flera minuter, någon gång har det blivit så orubbligt att vi fått ta in en annan person som varit med för att kunna styrka någon av våra argument (det har flera gånger visat sig att båda har fel).
Men vi lämnar alltid diskussionen med en liten mer förståelse för hur allting egentligen gått till, fast fortfarande smått vetande att man själv har rätt.

Nathalie tar ingen skit, inte heller låter hon någon kasta skit mot de hon bryr sig om. Råkar du trampa henne på foten och gör något som går emot hennes moral och etik så kan du rusta dig för starka ifrågasättningar.
Detta gör hon inte för att vara dryg, utan hon gör det för att envisheten som flyter i hennes blod måste ha svar på varför du har agerat som du gjort och hon kommer inte ge sig. Kastar du skit så ska du inte förvänta dig skit tillbaka, för så gör hon inte. Istället kommer hon efter dig verbalt.

---

Genom att validera en annan människas känslor och tankar så bekräftar man personen. Man ger dem rätten till att veta att det är okej att vara rädd för sociala situationer. Men ger dem rätten till att veta att man faktiskt är bra på att måla och att man faktiskt passar in trots att tankarna säger annorlunda.

Tänk på dig själv, kan du skriva ner 3 bra egenskaper inom lopper på 1 minut? 2 minuter? Hur lång tid tar det för dig? Kommer det negativa motsatser till vad du känner är positivt?

Det är okej att känna som man gör. Ge dig själv en klapp på axeln, säg till dig själv att det är okej att vara ledsen trots att man inte har en ”anledning” och säg till dig själv att det är okej att vara glad när något händer.

 

Läs del 2 & del 3 här. 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela