Att bli mamma, eller att inte bli mamma.
Att skaffa barn.
OBS! Detta är mina personliga tankar om ämnet och har inget att göra med min syn på andra som lider av mental ohälsa som har barn/planerar på att skaffa barn.
Jag har många gånger funderat på det där med barn. Om och om igen. Och många, om inte nästan alla gånger har jag kommit fram till att det är nog inte för mig. Visserligen, jag är nästan 23 så vem vet. Men, jag känner att jag är så pass instabil att jag hade nog inte klarat av att ha ett barn som förlitar sig på mig. Jag kan knappt ta hand om mig själv.
Och sen har jag ju läst mig till allt det där om gener. Barn till där en förälder är psykiskt sjuk är redan risken hög. Tänkt då när båda föräldrarna är det.
Och sen ska man lägga på miljö-faktorn. Att växa upp med föräldrarna.
Nej. Jag vet inte riktigt.
Självklart finns det bra föräldrar som lider av mental ohälsa. Och deras barn behöver inte må dåligt utav det. Det är inte det jag försöker komma till.
Det jag försöker säga är, jag känner mig alldeles för orolig att jag som en mamma skulle misslyckas. Totalt. Jag ska nog bli moster/faster istället. Jag tror jag blir bättre på det än mamma.
Sen har jag mina katter. Dom är jag mamma till. Det får nog räcka.
