Baby, did you forget to take your meds?
Jag äter mediciner för mina diagnoser. Och det har jag gjort i mer än 3 år. Den första medicinen jag fick var citalopram, det ändrades senare till mirtazapin och nu går jag på topamac och har även nu den senaste veckan fått imovane.
Citalopram & mirtazapin fick jag för depression. (Mirtazapin var tänkt att jag skulle ta för sömn också men det blev något knas och det hände aldrig.)
Topamacen får jag för att lindra mina humörsvängingar. Alltså för att ta hand om mina borderline symtom.
Och jag vill bara klargöra en sak. Jag är tacksam som in i bänken för mina mediciner. Självklart har mina samtalskontakter dessa 3 år också spelat stor roll, dom har tagit mig en lång väg. Jag tycker alla som lider av psykiska besvär ska ta hjälp av en bra samtalskontakt/psykolog/kurator.
Men mina medicin får min relation att fungera, dom lindrar min ångest och dom hjälper min vardag att gå ihop.
Utan mediciner hade jag antagligen varit en liten pöl på golvet varje dag. (Eller inte ens varit här för att skriva detta inlägg.)
Jag tycker det är viktigt att man hittar rätt medicin som passar en själv, och rätt dosering. Jag har bytt medicin 3 gånger för att tidigare medicin inte hjälp längre/för att maxdoseringen på den medicin var nådd och det var dags att pröva något annat.
Topamac har jag nog haft längst nu. Och den gör faktiskt under. Har den i hyfsat hög dos om man jämför med vad jag startade med. Men det är sådant som man får räkna med.
Men den räddar min relation varje dag, för den kan hålla mitt humör under kontroll och den håller ändå den mesta ångesten borta. Och då menar jag inte att jag blir en robot på den. Utan jag blir en fungerade människa på den som inte står och skriker för minsta lilla sak eller gråter konstant, eller har ångest 24/7. Som det var tidigare.
Men jag kan fortfarande skrika, vara arg eller gråta. För det är en del av mig. Det svänger fortfarande. Men topamacen planar ut det värsta.
Och det är jag glad för. För jösses vilken energi humörsvängningarna tar.
