EMOTIONELL ALLERGI

misery fucking loves me

Publicerad 2016-03-09 12:00:00 i Allmänt, Självkadebeteende,

Minnesluckor/blockader
 
En utav dom värsta och bästa, om jag får säga det själv, delarna med mitt pyke är att jag inte kommer ihåg någonting från tiden innan jag fyllde 12/13 år. 
Jag har några enstaka minnessnuttar kvar från innan jag är 13 år gammal men det är allt. Resten har jag i fotograferier, allt annat är blankt. Jag minns från när jag var ett par år gammal. Jag och min pappa var påväg hem från en fest på gården och jag såg en blixt. Det är ett av mina tidigaste minnen och har alltid varit. Fast jag har alltid blivit tillsagd att det aldrig hände. 
 
Från när jag 11 så har jag minnen från när jag skar mig själv första gången. Jag minns varför. Jag minns med vad. Och jag minns vart jag satt, i vilken stor och jag kan nästan minnas vad som syntes ut genom fönstret om jag koncentrerar mig. 
Jag minns även andra gången eftersom jag delade det med någon speciel för mig. Och nej jag säger inte det för glamorisera självskadebeteende. Men för någon som har haft ett självskadebeteende i snart 12 år så spyr jag på skiten men jag vet vad jag pratar med. Det finns inget glamoröst med självskade beteenden oavsett vilken form den kommer i. Men det har hjälp mig fram tills jag hittade sundare sätt att ta tag i mig själv i. Och så är det bara. 
 
Jag har försökt lista ut varför jag har en minnesblockad som det kallas. Men jag har aldrig lyckats komma fram till ett bra svar. För varje gång jag trott mig haft något har det alltid visat sig att det har legat mer där bakom. Jag trodde t.ex. att det var mobbining som gjorde att jag inte mindes något. Men senare fick jag reda på att det kunde även bero på min mammas fysiska hälsa under en lång period när jag var ung. Något jag inte minns överhuvud taget, så är tyvärr inget jag kan förklara. 
 
En av dom värsta delarna med detta är just det att många av mina släktingar pratar gärna om jular/födelsedagar som skedde när jag var 7-10 som om detta är något jag minns. Självklart jag antar att det ett väldigt normalt fenomen. En 22-åring borde väl komma ihåg vad som hände på sin 10-årsdag? Eller likväl, en 15-åring borde väl i alla fall komma ihåg det? Men nope, jag står där som en frågetecken och säger att jag måste nog tänka på fel kalas eller fel dag eller fel syskon/kusin/moster och försöker koncentrera mig för att minnas men jag kommer inte på någonting. Hittar på något och hoppas det är rätt eller att dom rättar mig och att jag inte behöver svara på mer frågor. 
 
En av dom bästa delarna är att jag glömt så mycket skit som hänt. Det är klart mobbiningen sitter som djupa ärr i ryggen på mig som du nästan kan känna. Men jag kan inte tala om för dig vad dom sa. Jag minns vissa händelser som hände som fortfarande bränner. Den där gången jag skulle riva hela skolan till exemepel. Då det bara blev för mycket. Den händelsen kan jag spela upp sekund för sekund.
Men det var inte bara det. Men resten har jag förträngt. Jag har ingen aning längre, jag vet bara att folk: det kan man inte lita på. Det är det enda jag minns.
Ärren det sitter kvar.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela