EMOTIONELL ALLERGI

Arbetslivet. 

Jag har ju inte riktigt försökt arbeta. Jag var så avstängd under den tiden den jag arbetade och hade inte blivit diagnoserad ännu. Så det är svårt att berätta om det. Jag hade grov social fobi vilket gjorde det svårt för mig att vara en del av arbetsplatsen. 

Men efter jag flyttade hemifrån var jag inskriven på arbetsförmedlingen och jag arbetstränade även ett tag. Och om jag ska ta detta som exempel så länge. 

På arbetsförmedlingen har jag haft en del arbetsförmedlare. Min första var jättebra. Men sen gick hen på föräldraledighet. Innan hen gick på föräldraledighet så arbetstränade jag och det gick ändå bra. Min arbetsledare var så extremt bra. Hon tog mig på allvar. Hon daltade inte med mig men hon hörde också när jag sa ifrån och sa att idag kan jag inte. Det var inte mer än så. Och jag tyckte det var ett fantastiskt sätt att jobba med någon med den problematiken som jag har. 

Jag kunde även bryta efter en halvtimma och smsa henne och säga "nu går jag hem för det här går inte." Och hon var okej med det. 

Jag önskar allas arbetsträning var lika bra och anpassad som min var. 

Sedan avslutades den och jag bollades runt till olika arbetsförmedlare som jag var tvungen att förklara min oförmåga till varje gång jag blev inkallad till möte. (Jag är inte sjukskriven 100% ännu. Förhoppningsvis i maj.) 

Och vissa utav dessa arbetsledare började nästan gråta när jag förklarade mina diagnoser och hur jag mår en vanlig dag. 

Det är inte direkt något man vill ska hända. Jag upplevde det varken som empatiskt eller sympatiskt när jag sitter och förklarar att jag inte kan söka jobb pga psykisk ohälsa och arbetsförmedlaren sitter med gråten i halsen och ska se ut som hen vill slänga sig runt halsen på mig. Och dessutom säger saker som "Du är så stark som kommer hit!"

Det var inte en positiv upplevelse. 

Så jag har haft både bra och, mja mindre bra upplevelser inom "arbetslivet" sedan jag blev diagnoserad.