EMOTIONELL ALLERGI

/pəʊˈɛtɪk/

adjective

1. of or relating to poetry
2. characteristic of poetry, as in being elevated, sublime, etc
3. characteristic of a poet

Folk brukar säga att man ska skriva vad man tror att folk vill läsa.
Man lär sig i skolan hur man ska skriva enligt regler när något ska byggas upp. Det ska vara en början, en mitten och ett slut. Annars skapar men inte den rätta dynamiska känslan. Du lär dig att det finns en struktur i hur man ska skriva en karaktär, hur man ska använda ord, hur en text ska vara uppdelad i styckindelningar, vad man får göra och vad man inte får göra.
Det är inte konstigt när talangfulla människor som vill skriva inte lyckas få fram något på papper alls, de vet inte hur man ska tänka eget eftersom de lärt sig att struktur är viktigast av allt ifall man vill få fram något bra.

Min bästa vän och syster lyder inga regler. Hon skriver inte efter strukturer någon lärt henne, det är totalt ointressant. Med betydlig olydnad dansar hennes ord ut på papper i en symfoni av harmoni och total katastrof. Ingenting som känns lyder någon struktur, så varför skulle hennes texter och poesi göra det? 
Hur förklarar man för någon utomstående om en person som kan se mer än känslorna man känner, mer än ett beteende? En person som kan se in i sig själv för att sedan sätta ord på det?

Det ska inte vara vackert och strukturerat när det väl kommer. Det ska inte romantiseras innan det flödar ut på pappret, utan det ska vara precis så som man känner just i den stunden. 
Ibland är det den svåraste formen av att skriva, för det blir först vackert när känslan har lämnat och man blir kvar med svart bläck på ett papperark.
Och det är först då du som läsaren själv får avgöra om det är harmoni eller tragedi. För då är det din tur att känna.