EMOTIONELL ALLERGI

Vänskap

 

Relationer kan vara en väldigt knepig sak för mig. Och jag vet inte om det har med en viss diagnos att göra som borderline eller social fobi eller har det med min uppväxt att göra där jag har stått ut med så mycket mobbing genom nästan hela lågstadiet och även stora delar av högstadiet.

Men när det kommer till både kärleksrelationer och vänskapsrelationer så har jag så svårt att:

1. Knyta an

2. Släppa taget

3. Förlåta

Jag har väldigt svårt att lita på personer. Jag däremot enkelt avgöra vem jag vill lita på om jag får spendera lite tid med dem. Jag har inget problem att bli vän med folk trots att jag aldrig skulle avslöja något för dom egentligen. De skulle kunna tro att vi är nära vänner, men om de skulle tänka ett varv till så kanske man skulle inse att de inte visste något riktigt om mig.

När jag väl knutit an till någon så kan jag inte släppa taget. Jag kan bli som en igel. Eller så anstränger jag mig något så extremt för att jag inte ska vara så där extremt på. Det är något jag försöker öva på just nu. Annars så kan jag vara väldigt på hela tiden och bara känna att jag nästan inkräktar på personen hela tiden. Konstant.

Om det skulle hända något mellan mig och en vän. Om vi skulle hamna i ett bråk, eller att jag skulle känna mig sviken på något sätt så kan jag inte förlåta det. Eller så tar det tid. Och då pratar jag inte dagar eller en vecka utan jag pratar månader för att jag ska kunna förlåta personer. Det krävs ansträngning från personen att hen verkligen förtjänar det. Att hen verkligen ska förtjäna att vara min vän igen.

Och detta tror jag beror på mobbningen. Och att jag har en sån extrem rädsla att bli övergiven.

Jag har en tendens att ta ”kontrollen” i såna här situationer och bara lämna när det uppstår problem. Att dra en gräns.
Oftast är jag livrädd när det händer. Jag har ju litat på personen. Detta uppstår efter jag har öppnat upp mig för personen, vilket ofta leder till att jag mår dålig och får ångest över såna här situationer.

Detta brukar då ofta göra att jag aldrig kommer till själva stadiet att jag öppnar upp mig för någon. Jag har nästan bara ytliga bekanta som egentligen inte känner mig. Som bara vet vad jag heter och vad jag bor. Vem min sambo är och liknande saker som man egentligen kan hitta om man söker på facebook.

Jag önskar att jag hade kommit över hela det är med relationer och inte bara bott i en bubbla. Jag saknar att ha vänner som jag spontant kan göra något med ibland. Träffas en kväll för att ta en cigg, eller träffas en stund mitt på dagen för att ta en kaffe eller något liknade. Men samtidigt så är det så påfrestande att ha dessa kontakter.