EMOTIONELL ALLERGI

 

Jag blev remitterad till ätstörningsenheten ganska snabbt efter att jag kom till öppenvården. De misstänkte att jag hade bulimi, vilket inte var fallet. Vilket ledde till att jag blev inskriven på ätstörningsenheten. 

 

Det var den värsta tiden någonsin. På ätstörningsenheten kom man fram till att jag led av atypisk anorexia. Efter månaders tjat att jag inte hörde hemma på den mottagningen, att jag inte hade en ätstörning etc. 

Och eftersom allt fokus låg på ätstörningar där (såklart) lades det ingen tid eller energi på resten av min problematik. 

 

Jag fick ingen hjälp med min ångest eller depression (detta var innan dom fastställt diagnosen borderline). 

Detta är något jag ser som ett ganska stort problem av 2 anledningar så här i efterhand. 

 

1: Jag har inte en ätstörning, jag har en ätstörningsproblematik. 

 

2: Eftersom jag har ångestproblematik och borderline hänger detta ihop med min ätstörningsproblematik. 

 

Jag kände att jag bara blev sämre av att fokusera på ett problem istället för helheten. 

Min ätstörningsproblematik är en form av självskadebeteende (som jag förklarat tidigare) därför tror jag inte att ätstörningsenheten var rätt för mig. 

Jag vet att dom var bra för andra. Men inte helt rätt för mig. 

 

I behandlingen av ätstörningar där jag var jobbade vi mycket på kroppsuppfattning och kanske inte så mycket på självbild i sig. Det var mycket fokuserat på hur man uppfattade sin kropp, och kanske inte så mycket på varför man uppfattade sin kropp som man gjorde. Men samtidigt så var inte jag på rätt plan för att ta emot den hjälpen som dom erbjöd mig eftersom dom inte behandlade hela mig utan bara en del av mig. Så därför tror jag att mycket av det dom jobbade på föll emellan stolarna. Jag tror det finns andra som fick bättre hjälp av det sättet än vad jag fick, t.ex de personer som bara hade en ätstörning.