En ermit
Att ha vänner.
Att ha vänner när man har diagnoser som social fobi, depression och borderline är lite av en utmaning.
Jag har nämligen en tendens att bli bästa vän med folk och sedan tröttna på dom efter ett tag. Eller så får jag väldans mycket energi och så vill jag umgås väldigt mycket med folk. Nupåengång. Numeddetsamma.
Och sen så orkar jag inte mer. Jag kan bli tyst. I flera månad. Orken bara rinner ur mig. Jag vill inte mer och jag vill helst bli lämnad ifred. Jag vill inte umgås med någon. Vill bara ligga hemma och mysa med katterna, det är knappt så jag orkar öppna dörren när boendestödet är här och knackar på och tvingar på mig sin närvaro.
Och det är ganska hemsk att vara en sån människa. För att behöva utsätta människor runt omkring mig för sådant, jag menar. Vem vill behöva vara sådan? Att inte kunna vara där, att inte kunna ta en fika, gå på fest eller ens göra en hyfsat enkel sak som att svara i telefon eller på ett sms?
Men så funkar det inte för mig. För när orken väl försvunnit för mig så är den borta. Den kommer inte tillbaka förrän efter ett par veckor eller månader.
Det är som en låååång bergochdalbana. Eller som drakarna på Liseberg fast med längre backar. Upp och ner. Upp och ner. Och det är inte så mycket jag kan göra åt det. Just nu. Jag kan öva mig på att säga ifrån från början till mig själv, att inte investera för mycket i någon. Att säga till mig själv att lugna mig. Ta ett par djupa andetag och kanske inte träffa en person 6 gånger på en vecka trots att det kanske verkar jätteroligt just nu. För om 2 veckor kanske jag är i en svacka och ignorerar deras sms och får dom att hata mig.
Visserligen har jag träffat en del personer som faktiskt förstår. Dom förstår att bara för att jag drar mig undan och inte svarar beror det inte på dom eller att dom har gjort något fel eller att jag har tröttnat på dom.
Men alla gör inte det. Och jag är urusel på att förklara mig. Lika dålig som jag är på att svara på att sms eller i telefon faktisk.
Och det kan leda till en del sårade känslor. Och det är inte meningen.
Men i DBT:n jobbar jag på just relationer. Dels på att bli en bättre vän, och dels på att faktiskt säga ifrån. Att säga till när jag inte orkar mer. Så att personer i min omgivning inte ska behöva dras med någon som inte svarar eller hör av sig. För jag vet att det inte är schysst av mig att göra på det sättet.
