EMOTIONELL ALLERGI

Jag blev diagnoserad först för ca 3 år sedan. Då fick jag GAD och (svår) depression. (Det skilde sig lite mellan svår och "vanlig/enkel" depression beroende på när jag gjorde MADRS testen). 

Då bodde jag hemma och studerade på universitet. Mina föräldrar var stöttande i mina diagnoser och hjälpte mig när det kom till att få hjälp med att hitta terapi. Jag valde då att gå på vårdcentralen där jag bodde eftersom kuratorn där lyssnade på mig och tyckte vi fick bra kontakt. 

Men mina föräldrar försökte även med privata psykologer innan jag fick tid på vårdcentralen. Men dom passade mig inte.  

CSN hjälpte mig genom resterande delen av min skolgång på universitetet även om jag inte klarade av att gå klart. Och jag har inte haft några återbetalningskrav på mig eftersom min läkare skickade in ett intyg till dom tidigt under min andra termin. 
Så det kan vara viktigt om du pluggar på gymnasiet eller högskolan och har varit borta mycket pga din mentala hälsa. Du kan få tillbaka ditt CSN bidrag utan att bli återbetalningsskyldigt om din läkare skriver typ ett LUH till åt dig och skickar in till CSN. (Vet inte om det funkar alla gånger då jag bara gjort det en gång. Men jag avslutade mina studier med 15 färdiga poäng av 60.)

Under sommaren 2013 flyttade jag hemifrån och bytte samtidigt omgivning och sjukvård. Jag fick lite nya diagnoser. Jag fick ganska snart en OSFED diagnos. Något mina föräldrar hade lite svårt att förstå. Men det ligger bakom oss nu, jag har valt att gå vidare. Min svärmor har alltid varit där och förstått alla mina diagnoser. Hon själv har haft en del. Det var henne jag flyttade in hos och även om det ofta var kaotisk så funkade det och hon var ofta stöttande när jag inte visste in eller ut. 
 

Min moster har varit den som hjälp mig mest i min familj med min OSFED diagnos då hon själv var diagnoserad med anorexia som ung. Och jag kan prata med henne när som helst om det är något. Det är bara att ringa henne om det är något och spy galla om det händer något. 

Självklart har min sambo varit min klippa. Även om han ofta fått ta den mesta skiten. Men han är också den som sett det som gjort att jag har hamnat på rätt mediciner och rätt doser och fått rätt hjälp. Han har påpekat saker jag inte tänkt på själv som jag har kunnat nämna till sjukvården så dom har kunnat hjälpa mig på bästa sätt. Och det är svårt att sätta ord på hur mycket det är värt, men jag tror det har räddat livet på mig. 

Sen så är det min mormor. Jag väntade ett par veckor efter den första diagnosen med att berätta för henne. För jag visste inte hur hon skulle reagera. Och jag vet fortfarande inte om det var en bra eller dålig reaktion jag fick från henne... Hon började gråta när jag var öppen med henne om min depression och ångest vilket gjorde det för mig väldigt svårt att vara öppen med henne om resten av mina diagnoser som tillkommit efteråt. Så jag är lite dåligt uppdaterad på om hon faktsisk vet hur mycket hon vet och hur länget ser ut. 
Hon, tillsamms med min mamma, de som pushar mest på att jag ska börja jobba så snart så möjligt. Helst ska jag vara nere på AF varje dag och söka jobb om det hade funkat på det sättet. Och jag dör lite på insidan varje gång jag hör det. 
Men igen, det är något jag har valt att ha tålamod med. För vissa väljer att blunda för såndat här. Speciellt i min mormors generation. För då var man sinnessvag etc. Och jag vill inte utsätta henne för något jobbigt utan låter henne hållas. Om hon mår bättre av att inte förstå hur jag mår, så får det vara så. Jag tänker inte tvinga henne att förstå. 
Jag valde att inte berätta för henne om OSFED diagnosen pga att hennes barn själv haft en anorexia diagnos för sådär 20 år sedan och jag visste inte hur hon hade reagerat. Bara att få reda på att jag hade ångest och depression ledde till att hon grät i en halvtimma. Jag visste inte vad detta skulle leda till.. 
Men min mormor är fortfarande min momor, och det är inte som att jag undviker henne. Jag undviker bara att prata om viss ämnen med henne. Eller att i alla fall djupdyka i vissa ämnen med henne. 

(mer text efter bild)

Andra i min omgivning har varit andra vänner jag har träffat ofta genom terapi, och dom ser mig trots min sjukdomsbild. Dom ser personen bakom all psykisk ohälsa. Vilket är guld värt. 

Och inte minst. Min kära syster. Hon är.. jag inte beskriva det. Hon har fått utstå så mycket själv. Och sen får hon stå ut med mig. Som är manisk och deprimerad i ett. Och kan smsa mitt i natten och dom mest löjliga sakerna. Och ändå står hon ut. Dag in och dag ut. Trots mina infall. Trots mina aggressiva utbrott. Trots att jag nästan känner för att skrika, gråta och skratta samtidigt som jag har ångest och hon själv går sönder. Så stor hon ut. Hon är min ängel. 
 

Detta är min omgivning. Och dom står ut. Och jag är evigt tacksam för dom allihopa.