EMOTIONELL ALLERGI

Social fobi

 
Att leva med social fobi är en utmaning. Speciellt eftersom social fobi inte ser likadan ut för alla.

Dom flesta neurotypiska som hör social fobi tänker kanske tanken ”det betyder att man är rädd för alla sociala situationer” eller ”man kan inte lämna lägenheten/huset”.
Detta är en form av social fobi, ja. En extrem form är även agorafobi. Eller torgskräck som det även kallas. När du har svårt för offentliga miljöer, eller öppna platser där det är mycket folk och trängsel.

Detta är en FORM av social fobi, ja. Men det finns även andra ”grader” av social fobi.

 

På engelska heter social fobi ”social anxiety” vilket jag tycker är ett bättre namn för det.

 

Men nu till min upplevelse av denna åkomma eller diagnos eller vad ni vill kalla det. För jag har varit eller är diagnostiserad med det. Jag vet inte riktigt längre. Jag har problem med det i alla fall.

Jag har inga problem med att gå på stan eller att gå till affären och handla. Jag kan stå i kö. Det stör mig inte så mycket.

Men däremot att träffa nya människor i en grupp är väldigt svårt för mig. Och då kanske neurotypiska människor tänker ”du är bara blyg” och nej, det är jag inte. Jag får ångest. Riktigt jävla ångest. Jag är inte blyg. För när jag har träffat gruppen 2-3 gånger kan jag sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Men det är innan dess som allt är hemskt. Då vill jag bara gå hem och lägga mig under täcket.

 

Jag har väldiga problem med att träffa min släkt på kalas. Det är en av dom värsta sakerna jag vet. Det är mycket folk. Det är mycket ljud och stimm och allt ska vara högljutt. Oftast blir det argument och det drar alltid ut på tiden. Jag hade kalas hemma i somras (2015) eller om det var sommaren 2014 och var tvungen att gå ifrån kalas flera gånger på grund av att det blev för mycket.

Och detta är ändå min egen familj, och min egen släkt som jag har växt upp med. Och vi är inte så många. Kanske max 17 stycken. Men det går ändå inte. Det kör ihop sig i huvudet och den sociala fobin tar över.

 

Jag upplever att det är svårt att få förståelse för min sociala fobi då jag faktiskt är ”fullt fungerande” i normala fall så som att jag kan gå på möten med min kontakt, jag kan ha boendestöd här hemma och jag kan gå till affären.

Men det är så att jag får panikattacker när jag blir presenterad inför stora grupper, eller bara tanken på stora grupper. Ett exempel är att för ett par veckor sedan så var jag på vuxenutbildningen och dom berättade att klasserna där är mellan 30-70 elever och jag började hyperventilera och var tvungen och gå ut. Jag träffade alltså inte denna klass på 30-70 elever. Jag fick det bara talat om för mig att om jag skulle gå en utbildning där skulle jag kanske ha 70 klasskompisar.

Nu är inte vuxenutbildningen något för mig. Detta är bara ett exempel för att förklara. Och jämföra. För att gå och handla mat, det är inga problem.

 

Däremot kan jag inte sitta bredvid folk på bussen, eller stå bredvid någon på buss. Men jag kan åka buss. Detta är också något som vissa har lite svårt att förstå eller ens acceptera.

Social fobi är en väldigt svår diagnos, och den är väldigt individuell. Alla som har social fobi reagerar inte på samma saker. Och det är viktigt att veta det.